gysinge

Att bevara gamla hus har sina sidor. Helst vill man ju att husen skall ha evigt liv. Vissa byggnader, byggnadsminnena, är en specialgrupp av just eviga hus. Här har Sveriges befolkning, med myndigheternas hjälp, beslutat bevara dem i evärdlig tid. Därför blir känslorna extra upprörda när samma myndigheter några år senare river upp byggnadsminnesförklaringen för att tomten behövs för nybyggande. Som till exempel Swartlingska ridhuset på Östermalm. Eller Fryxsellska skolan i Västerås. Ena dagen omistligt, andra dagen i vägen för den heliga utvecklingen. Men om vi nu tycker att det är problematiskt att bevara gamla hus, så är det ingenting mot att bevara gamla ljud. Jag är tillbaka på Östermalm där vissa bostadsrättsinnehavare inte bara äger ett visst antal kvadratmeter parkett, utan dessutom anser att luftrummet utanför ingår. Kyrkklockorna stör oss, klagar de högljutt. Vi kan inte sova. Bor man på landet har man värre ljud att reta sig på. Hemglassbilens tjutande runt, runt i trakten när man äntligen lyckats få barnen i säng, är bara ett exempel.  Hundgårdar är ett annat. Och nog borde väl också östermalmarna ha mer störande ljud än kyrkklockornas klang att irritera sig på? Trafikbullret till exempel. När jag skriver detta sitter jag på mitt favorittorg i Venedig. Här finns ingen bullrande biltrafik, bara nyttobåtarnas lågmälda motorljud. Här och där dragspel från någon gondol. Men för bara några timmar sedan gungade hela staden av morgonringningen från ett 70-tal kyrktorn.  Det är fascinerande att ligga kvar i sängen med öppet fönster och försöka identifiera kyrka för kyrka.

Alla har nämligen sin personliga klang. Sådana här ljud kallas sammantaget lokalfärg och jag njuter lika mycket av klockorna här i Venedig som av böneutroparnas ordslingor från minareten i något muslimskt  land. Lokalfärg! Nu! Två slag i kyrktornet och torget invaderas plötsligt av måsar. De vet nämligen att på slaget två börjar fiskhandlarna riva salustånden. I vita förkläden traskar de över torget till den kommunala vattenutkastaren för att skölja av knivar, kärl och sina gummistövlar. Under tiden röjer måsarna ostört runt i fiskrenset. Kalas! Det är höst och fortfarande varmt, och vi, liksom måsarna, väljer att inta lunchen utomhus. Mest fascinerande är ändå att denna klang från kyrkklockorna varit densamma i århundraden. Om natten lägger jag ofta själv till ”and all is well” - om jag är vaken.  Att tysta ner dessa klockor vore en kulturfientlig gärning, ungefär som att bränna Sveriges Radios arkiv, eller inspelningarna av vår försvunna dialekt- och musikskatt. Vem skulle våga föreslå något sådant?  Än idag ringer elvahundratalsklockan i Ödskölts kyrka i Dalsland. Ett niohundra år gammalt ljud! Snacka om efterklang. Fru Hedvig Eleonora på Östermalm är bara drygt 300 år. Men ändå. Ring alltså klocka, ring! Och led oss ur det kulturella mörker som sprids med samma hastighet som bostadspriserna ökar på Östermalm. Ring klocka, ring! Och påminn med varje slag om vem som var först på plats – Du och ingen annan. Ring kocka, ring! Och hjälp oss med din ålderdomliga rytm att inse vikten av förankring i tid och rum, något som till och med fiskmåsarna i Venedig tycks ha begripit.

Göran Gudmundsson
DN 30 nov 2007