gysinge

Vi är många nu. Många som pratar byggnadsvård och renovering av gamla hus. Själv är jag född i en bygd med många stora gamla gårdar, nästan staplade på varandra – Hälsingland.  Det gav sig därför självt vad jag skulle bli när jag blev stor: Byggnadsvårdare så klart!

Genom att trycka tummen mot en stor, oregelbunden blåsa i ett blyfönster i släktingarnas gammelstuga lärde jag mig redan som fyraåring hur skört kulturarvet kunde vara. Med ett sprött ”klick” uppstod plötsligt ett ovalt hål i den gröna glasrutan.  Sådana hål, en sorts kulturella ozonhål, ser vi idag överallt omkring oss, oavsett var vi bor. I Hälsingland höggs tusentals timmergårdar upp till ved under andra världskriget. Kulturbygden gallrades. En del byar totalavverkades. Stockholmarna behövde värma sina hus och vad kunde vara lämpligare än att recycla onödiga timmerbyggnader från bonnlandet? Det fanns ju så många ändå. En god vän till mina föräldrar kom på den briljanta idén att skära ner väggmålningarna först, lägga dem i bäcken i byn och låta  limfärgsmotiven sköljas bort i vattendraget. Återstod därefter ett rejält linnetyg att fålla och göra praktiska ladugårdshanddukar av. Återbruk på bondgård. 

Idag är de flesta stockholmsfastigheter som värmdes med hälsingegårdar också borta. Hela kvarter jämnades med marken på 60-talet – men då utan någon som helst tanke på återbruk. Naturresurserna var oändliga. Slit och släng! Men de hus som blev kvar är högvilt på lägenhetsmarknaden idag. Det syns tydligt i fastighetsannonserna. Gamla fönster och skurgolv höjer plötsligt priset med fyra-fem nollor! Egen härd är guld värd och kakelugnarna delas in i kategorierna ”fungerande” eller ”kan bli fungerande”. Så sent som för femton-tjugo år sedan sammanfattades summariskt dessa high lights, med orden: Omfattande saneringsbehov.

Sanering är ett ord som antyder att någonting är sjukt eller osunt. Förr var, eller i alla fall ansågs, gamla hus vara osunda. Idag är det tvärtom. Idag är det de nybyggda husen som möglar och är sjuka. För en generation sedan var plastlack självklart på trägolv, betong stod för trygghet och flytspackel och nålfiltmattor gjorde våra steg mot Kyoto nästan ljudlösa.  Idag målar ungdomarna lägenheterna med limfärg och skurar golv med linoljesåpa, precis som för 200 år sedan. Såpan, detta traditionsmättade rengöringsmedel, har på nytt blivit reality för bostadsrättsinnehavarna i innerstan. Undrar om de är medvetna om att de är medlemmar i en ny folkrörelse? Vilken folkrörelse? Byggnadsvård förstås! Välkommen med du också!

Göran Gudmundsson
DN Bostad 26 jan 2007