gysinge

Alla som renoverat sitt hus eller sin lägenhet vet hur lång väntetiden på hantverkare är.

När ytterdörrslåset gått i smådelar eller när fönstren faller i bitar. Alla som väntar på en elektriker, en snickare eller en rörmokare känner till problemet.

Har man dessutom höga kvalitetskrav vet man att väntetiden bara är förnamnet på eländet. En släkting i Stockholm, som för andra gången stannat hemma från jobbet, för att elektrikern skulle komma, blev fly förbannad när elkillen aldrig dök upp och ringde hans chef.

– Vi måste först hitta ett gemensamt upplägg så att vi får en plattform att utgå ifrån när det gäller själva åtgärdsproblematiken, svarade elbossen.

Makalöst, morrade släktingen, och insåg snabbt vem han skulle vilja lägga upp på den där plattformen och åtgärda. Utan "problematik".

Tänk om han i stället sagt:
– Vi har för lite folk och vi är skitdåliga på att planera.

Då skulle i alla fall jag ha accepterat ursäkten.

"Go home", skanderade vi. Nu verkar alla ha gått "home". Även svenskarna. Och nu när båset i stort sett är tomt börjar till och med politikerna vakna. Synd bara att ingen tidigare insett hur viktiga dessa hushållsnära tjänster är. Jag menar att laga ett fönster är väl lika hushållsnära som att putsa ett?

Hantverkarbrist är ett internationellt problem. Jag trodde faktiskt det skulle vända 1980 när hela Grand Palais i Paris uppläts till den fantastiska utställningen "Travail manuel". Hantverk, helt enkelt. Under utställningsbyggnadens magnifika glastak trängdes snickare, takläggare, sockerbagare, kemtvättare, skräddare, ja alla yrken som över huvud taget kombinerar hand och tanke. Det var fett imponerande att se alla dessa människor, upphöjda från traditionell dräng- och pigstatus till vad de egentligen är, eller borde vara – kulturbärare!

– Här drar de förbi i demonstrationståg efter demonstrationståg, berättar i dag madame Dantin på Boulevard Richard Lenoir.

Hon och hennes man driver en av låsfirmorna på den hantverkartäta boulevarden i Paris. Deras sortiment får en svensk att kippa efter andan. Man befinner sig på en annan galax, om man så säger. Fantastiska lås, fantastiska nycklar, till och med trycket i butiksdörren är ett konstverk. Allt vad du vill ha finns att få! Problemet är bara det som fru Dantin berättar om.

– Min man är den sista låssmeden som kan yrket från grunden och han går i pension nästa år. Det finns ingen som kan ta över. Alla ungdomar har gått ur gymnasiet och har en god teoretisk grund – i alla fall borde ha – och nu drar de fram i demonstrationståg efter demonstrationståg och skriker efter arbete.

Skolsystemet prioriterar teori före praktik. Politikerna tycker inte att hantverk är fint nog och de som själva har hantverkarbakgrund skäms för det. Hur ska hantverket då kunna överleva? Låter något av detta bekant?

Göran Gudmundsson
DN 28.9. 2007