gysinge

Soli Deo Gloria, Äran tillhör Gud allena, står det sirligt målat på ytterdörren till gården ”Bortom åa” i lilla Fågelsjö i Orsa Finnmark. Den magnifika dörren, daterad 1821, ser med sina färger och sniderier ut som om den egentligen hörde hemma i en kyrka. Soli Deo Gloria. Hur kan det komma sig att det på en ordinär bonnkåk i finnmarken står skrivet en text på latin? Där!? I en by där förmodligen ingen ens kunde läsa svenska. Det här var ju före folkskolestadgans tid och definitivt före hemspråksundervisningens. Och det var finska som fortfarande talades på bystigen.  Snickaren är anonym, liksom målaren. Men soli Deo gloria ändå, tycks de ha tänkt.Den utsirade dörren får mig att tänka på hur mycket arbete man kunde lägga ner på en enda liten byggnadsdetalj i början av 1800-talet. Med den tidens verktyg måste dörren ha tagit månader att tillverka. Kanske är det också därför som den fortfarande finns kvar? Quality pays. Men framför allt undrar jag vilka förebilder som låg bakom. Klart och tydligt är att Fågelsjöhantverkarna måste haft med kyrkan att göra. En sådan strålglans ser man inte någon annanstans. Må vara att de här fått lov att välja lågbudget och måla den i gulockra, istället för med äkta guld. Och den latinska sentensen? Kyrkobyggnaderna var ända in på 1800-talet en sorts gigantisk högskola för hantverkare och en AMS-kurs utan like för vanliga byggnadsarbetare.

Vi vet att man redan på medeltiden rekryterade utländsk arbetsledning för byggandet av katedralerna. Kompetenshöjning och internationalisering i ett. Och när katedralerna stod klara - det tog normalt några hundra år, gav hantverkarnas skicklighet avtryck ute i bygderna. De som friställdes när arbetet var klart hade nämligen nått en nivå som gjorde dem ytterst attraktiva även bland profana beställare. Först hos de rika byggherrarna, sedan ner nästa pinne på den sociala stegen. En dominoeffekt i positiv bemärkelse som snobbiga folklivsforskare brukar kalla ”Gesunkenes Kulturgut”, (ungefär ”Kulturgods som sjunkit”) men för dem som fick del av glansen, som bonden i Fågelsjö, tror jag inte alls det kändes som något  ”gesunkenes”. Tvärtom.

Idag bygger vi våra privata katedraler på 45 minuter.  Jag talar nu om homestaging à la TV. Till bilderna av en evig skruvdragare designar vi good life i form av fiffiga våningssängar till barnen. Hur skulle annars en 42 tums platt-TV få plats om vi inte kunde stapla barnen på höjden?  Mitt hem är min borg, brukade man säga förr, men nu är det också en helig plats. Högaltaret har ersatts av en wide screen TV och vaxljusen av värmeljus från IKEA . En Buddhastaty från Indiska understryker den andliga dimensionen. Från himmel till helvete på 45 minuter. Låter inte det som en bra rubrik för en väckelsepredikan i dessa tider då riktiga material och välgjort hantverk ständigt ger vika för kulissbyggen av gips, spackel och silikon? Visst, jag erkänner att jag överdriver. Det är inte alldeles sant att denna skärseld på TV pågår i hela 45 minuter. Minst tre reklamblock avbryter skruvdragarens arbete. Som av en händelse visas då alltid reklam för en viss blodtrycksmätare för hemmabruk . Är det möjligen någon mer än jag som ser den tragikomiska kopplingen mellan dagens inredningsprogram och för högt blodtryck? Förresten undrar jag vad hantverkaren i Fågelsjö dog av, han som på sätt och vis gjorde sig odödlig genom sin vackra dörr? Och en följdfråga till som bara måste ställas: För vilken insats tror du vi kommer att minnas honom med silikonsprutan och blodtryckmätaren?

Göran Gudmundsson
DN