Görans hörna - Välkommen in i min trädgård!

Att hälsa på i ett hus är som att hälsa på en människa. Ett handslag som känns som en död fisk skapar inga positiva förväntningar alls. Eller en kram där man får den andres hårda stickiga nacke i ansiktet, istället för en varm mjuk kind. Det är heller inte någon hoppingivande början. Att mötas av en annans baksida uppfattar man ju mer som en avståndsmarkering än en närhetsmarkering. En puss på kinden kan paradoxalt också bli slentrian och två pussar kan bli mer eller mindre manér istället för uttryck för ”Hej! Jag gillar dig”.

Har du tänkt på att det är på samma sätt med ett hus? Det första man möter är trädgården. En del hägnar in den så att staketet mer stänger ute än stänger in. Mer revirmarkering än staket, om man så säger. En perfekt blanklackerad metallgrind med en vaktbolagsskylt på, fungerar på samma sätt som den stickiga nacken. Vill man hälsa mig välkommen eller vill man säga ”okay - men bara på prov”? Ett par trädgårdsörnar i betong på grindstolparna ger förstås ännu starkare signaler: ”Din lilla råtta. Dig skall vi snart äta upp”. Tänk vad entrén och valet av grind betyder mycket! Det är nästan så att ett nerrasat staket med en rutten trägrind kan kännas mer välkomnande. I alla fall skapar den en romantisk känsla av att ”Här bryr vi oss inte om formaliteter. Här är vi öppna för alla. Här är alla vänner”.

Är det därför som gamla hus också känns så välkomnande? Eller är det för att gamla ytterdörrar är inåtgående? Att man liksom inte sopas bort av dörren innan man kommer in i farstun. Naturligtvis finns det andra, mer praktiska skäl till den gamla idén med inåtgående dörrar. Det har alla vi som bor med sådana redan avslöjat. Bland annat den att vinden aldrig tar tag i dörren, rycker den ur händerna och smäller in i ytterväggen. Eller att katten lugnt kan ligga kvar i den soliga dörrsmygen, trots att barnen springer ut och in och slår i dörren.

Inåtgående dörrar är bra året om, men speciellt på vintern. Till exempel för den i familjen som måste kliva upp först och dra iväg till jobbet tidigast. Hade man haft en utåtgående dörr skulle man behöva börja med att pressa undan snön för att sedan bli tvingad att skotta rent trappan. Annars avslöjar man ju att man maskat. Men om dörren är inåtgående? Ja, då tar man sin portfölj i handen, lyfter benen à la Svansjön över snödrivan som vuxit upp under natten, stegar diskret iväg till bilen och tänker: De andra har mycket mer tid till att skotta än jag. Sjusovare!

Göran Gudmundsson
DN 25.5.2007

« Gå tillbaka