Görans hörna - Ring mig Rose-Marie!

Ni kanske inte visste att Gysinge är ett ställe där man kan träffas och där tycke kan komma att uppstå? Jag menar inte bara att man hittar rätt beslag till köksluckor och sådant, för det är en självklarhet, men att man kanske också träffar sin blivande man eller sin blivande fru i Gysinge. Det kanske du inte kände till?

För några år sedan kom en god vän smygande till mig med en veckotidning som hennes mamma snott hos frissan. I den fanns en novell om ett litet kärleksförhållande mellan en kvinnlig kund i Gysinge och en av våra anställda. Den exakta platsen för novellens amorösa möte var i Gysinges begagnatlager!
- Om det är du som är den där mannen så har du ett litet samtal med din fru att klara av, uppmanade vännen i ett röstläge som gjorde det tydligt att i alla fall hon valt sida – om den där Gysingemannen nu råkade vara jag. Och att det inte var min sida hon stod på, kunde jag tydligt avläsa i hennes kroppsspråk.

Självklart var det inte jag som haft svårt att skilja på min passion för gamla dörrar och novellskrivande kvinnliga kunder. Inte heller kände någon annan av våra anställda igen sig på beskrivningen, enligt den gallupundersökning som av någon anledning blev punkt ett vid följande personalmöte.

Några veckor efter det att det litterära alstret blivit känt för oss alla, kom en av våra favoritkunder in i butiken. Godsägare, stiligt efternamn, vänlig, och med stor integritet. Änkling sedan något år. Han skulle ha färg till fönstren på corps-de-logiet, som han kallade sitt hus, och kände sig lite bortkommen, för den arbetsledande dottern hade bara ropat ”grönt” när han rundade gårdsplanen med bilrutan nere. Och nu visade det sig att det fanns flera gröna kulörer att välja på…

Samtidigt dyker det upp en annan kund, en oerhört parant kvinna, primadonnesorten, om man säger så. Det enda som fattades var en blomsterbukett vilande över armen. Och under tiden som godsägaren sökte kontakt via Vodafone med sin dotter, för att höra om det var oxidgrön, kromoxidgrön eller möjligen grön umbra som hon menat, plockar primadonnan ihop några knoppar av porslin och ett par handtag i mässing.
- Ja tänk om man ändå vore förmöget gift, kuttrar hon när hon får det feta kvittot i sin hand. - Ja men NUU har du chansen, viskar jag och nickar menande mot den välklädde riddaren bredvid henne.
Han å sin sida hade just konstaterat att Vodafone inte funkar i Gysinge och under tiden ooosökt spanat in damen i minkpäls - och därtill, ve och fasa, tjuvlyssnat på mitt råd som självutnämnd äktenskapsrådgivare. Me and my big mouth!
- Kanske jag kan få lov att bistå, skojar mannen chevalereskt och vänder sig till den vackra kvinnan, medan han skämtsamt plockar fram sin plånbok ur fickan på ytterrocken. Två av oss rodnar nu. Du kan gissa vilka. Jag, för the slip of my tongue och hon, i pur uppskattning för den våg av uppmärksamhet som plötsligt sköljer över henne från den manlige kunden. Nu behövde hon ingen blomsterkvast längre. Hela hon slog ut!

Jag själv blev så pinsam, som ungdomar säger nuförtiden, att jag missade hur det hela gick till, men en minut senare skrider de båda lite förvirrade tillsammans ut ur butiken. Primadonnan bärande på en treliters oxidgrön linoljefärg, medan friherren uppspelt frågar henne hur det kan komma sig att hon, som så ofta passerat hans gård, aldrig gett sig tillkänna. I sin hand bär han en lite brun påse med några porslinsknoppar och ett par mässingshandtag. En ny novell har börjat skrivas i Gysinge…

Men vem i hela friden är nu Rose-Marie, undrar du. Jo, ”Rose-Marie” står det graverat i den vigselring av guld som ligger på bordet framför mig just nu. Den hittade vi på en hylla här i butiken. Den bara låg där. Folk brukar höra av sig om kreditkort som de tappat bort, om sittvagnar de glömt och om kära leksaker som barnen lämnat på toaletten. Att inte Rose-Marie hört av sig om sin vigselring förbryllar oss. Kanske har hon inte förstått att det var i Gysinge som hon förlorade sin ring? Rose-Marie, slå mig en signal och uppge din mans namn och vilket datum ni gifte er (bra igenkänningstecken, eftersom båda uppgifterna finns ingraverade i ringen) så är den strax på väg tillbaka i ett kuvert till dig. För det var väl inte Rose-Marie du hette, du med minkpälsen som köpte porslinsknopparna och mässingshandtagen?

Göran Gudmundsson
mars 2006

« Gå tillbaka