Görans hörna - Byggnadsvård = Semester med njutning

Det finns en stor skillnad mellan att renovera och att restaurera. När man restaurerar underhåller man huset mer varsamt. Människor som restaurerar i stället för att renovera brukar kallas byggnadsvårdare. Man snyggar till, men är samtidigt medveten om att ett antal år senare så kommer det att bli dags att se över huset igen.

Materialen man använder, till exempel färgerna, är tämligen svaga och behöver därför förnyas med jämna mellanrum. Kalkfärg och linoljefärg är typiska byggnadsvårdsmaterial. Eftersom byggnadsvårdarna uppskattar att det syns att deras hus är antika så räknas åldrandet som ett plusvärde. Det som en byggnadsvårdare kallar patina, kallar renoveraren för skador.

När man renoverar har man alltså ett annat perspektiv. Nytt och bytt är positiva ord. Och man vill inte veta av återkommande underhåll, långsiktigt perspektiv med mera. Hellre lyssnar man till reklamens löften om tio underhållsfria år i hängmattan. Man låtsas inte om att när det elfte året kommer så börjar färgen släppa – och stora bitar av fasaden med den. Många som renoverar tror fortfarande på underhållsfria material, medan byggnadsvårdaren lärt sig att "underhållsfritt" egentligen bara betyder – omöjligt att underhålla.

Hängmattan ja. Många hamnar tyvärr i den av ekonomiska skäl. När skadorna efter plastfärgen är betalda räcker pengarna inte ens till en riktig säng. Man får nöja sig med en hängmatta. Utlandssemester är än mindre att tänka på. Så långt har det alltså gått. Att vi till och med offrar våra semestrar för att måla om våra hus. Tänk i stället på fiskarna förr i tiden. Redan i februari mars när vårsolen började värma, ställde fiskaren sin stege på isen för att rödfärga sjöboden. Enda gången han kom åt var nämligen när isen fortfarande låg kvar. Och temperaturen var så där alldeles lagom för ett rejält kroppsarbete. Där stod han i vårsolen, till vårfågelkvitter i stället för "såååååmmar, sååååmmar, sååååmmar" och strök rödfärg, linoljefärg och tjära. Utan att ana att 50 år senare skulle färgerna skulle vara så utvecklade (läs invecklade) att man bara kunde måla under semestern och färgerna så "förbättrade" att huset måste målas om minst vart sjätte år – i samband med att man också bytte fasad, eftersom bräderna ruttnade på grund av färgen.

Vad jag själv gjort på semestern? Jo, vi umgicks ute på sommarstället. Och vi sov middag. Varje dag. Och vi var ute och cyklade mellan regnskurarna. Någon gång kanske tankarna föll på att det nu är 20 år sedan vi rödfärgade om torpet och att det nog borde vara dags igen. Men snickerierna ser fortfarande rätt fräscha ut. Jag kommer ihåg att det var på ett februarilov vi målade dem med linoljefärg. Det var så roligt, för det snöade samtidigt och man fick parera med burklocket för att det inte skulle hamna för mycket snö i färgen. Men det var torrt och det var plusgrader. Så det fungerade. Och visst vore det väl också dags för ny rödfärg. Men den gamla är så otroligt nött och fin nu. Den har fått en riktigt fin patina. Så vi får väl se om vi gör ett ryck till hösten.

Göran Gudmundsson
DN 31 sept 2007

« Gå tillbaka